Vad har jag gjort av mina punkter i förra inlägget här nedan? Jag har inte bokfört. Jag har jobbat som en liten dåre. Turisterna verkar inte göra annat än att äta! Men jag har minskat kolhyrdraterna. Jag har tålamod och jag läser min egen blogg.
Mitt första inlägg handlar om hur man hamnar på en sådan hög vikt. Jag skriver:
När man ställer sig på vågen och den visar 108 kilo kommer det faktiskt inte som en överraskning. Överraskningen är mera att ställa sig på vågen! Det hade jag inte gjort på länge.
Jag beskriver ångest och ilska. Hur ska man bli av? Jag känner igen frustrationen. För efter den här starten kommer en lång rad av glada tillrop: "Det går bra, det går bra" men just nu gör det inte riktigt det. Jag har stått still, stått still, stått still och frustrationen är samma som då - innan LCHF. För nu har jag LCHF och ÄNDÅ. Uthållighet. För det jag skrev då som sista ord gäller då som nu:
Jag står inte ut. Jag måste göra det här på mitt vis. Sextiotre kilo är mitt mål. Jag vill ställa mig på vågen och vråla:
-Det kan inte vara möjligt!
Fast då ska den visa 63.
5.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar